Jag satt tidigare i kväll och bläddrade i fotoboken ps. Lycka Till i Kväll. Jag fick denna boken i julklapp 2010 och har av diverse anledningar inte kollat igenom hela. När jag nu åter satt och bläddrade i den upptäckte jag en galet rolig grej: ett av fotona i boken är det jag som tagit!
Detta är ett foto på Håkan och hans flickvän Natalie som togs efter en spelning på KB i Malmö. Jag tror det var 2002. Jag blev minst sagt förvånad. Men jag visste att det definitivt varmittfoto som finns tryckt i boken. Till saken hör att jag inte har skickat in det till de som satt samman boken.
Hur kan fotot då finnas där? Det är alltså taget med en analog kamera, så det finns definitivt inte att hitta på nätet. Så för att göra en lång historia kort: jag gjorde extra kopior på fotona från denna kvällen och gav dem till Timo efter spelningen på Mejeriet i Lund (som var dagen efter spelningen i Malmö). Han måste sedan ha gett vidare detta foto till Håkan. Hur kul?
Jag är helt blown away av detta. Kan inte smälta det. Ändå ganska coolt. Right? Okej för att mitt namn inte står där i anslutning till fotot. Men jag vet åtminstone att det är mitt. Jag kan bevisa det. Jag har negativet kvar.
Tidigare i dag stoppade jag en man från att råna en kvinna på hennes plånbok. Detta är ett inlägg om hur det hela gick till.
Jag och min vän Ulrika hade precis ätit lunch inne på Malmö Centralstation. Vi bestämde oss för att köpa en morotskaka från fiket där de bara tar 15 kronor för dem; vi satte oss utanför stationen och avnjöt denna i solen.
Som vanlig så satt jag och observerade folk runt omkring. Plötsligt så ser jag hur en man med ryggsäck närmar sig en bänk där två kvinnor med resväskor sitter. Bredvid dem, med ett litet mellanrum, sitter en annan kvinna som ej är i deras sällskap. Mannen med ryggsäcken slår sig sedan ner i detta mellanrum. Jag kommenterar detta högt till Ulrika: ”är inte det väldigt märkligt att han sätter sig där? är han i sällskap med dem?!”. Sedan ser jag hur han, utan att kvinnorna med resväskorna märker något, sakta sträcker sig efter ena kvinnans handväska. ”Vänta här nu, vad gör han? Är han med dem eller inte?” säger jag. Sedan ser jag hur han fiskar upp en plånbok, lägger den under armen och sakta reser sig upp. Utan att tänka efter rusar jag dit, de är ungefär 50 meter bort, och blockerar mannen så att han ej kan gå där ifrån. Han ger då plånboken till mig och säger ”sorry, sorry” och går sakta där ifrån. Jag ger plånboken till kvinnorna, som inte förstår någonting, ”han försökte ta din plånbok” sade jag. Sedan vände jag mig om, såg mannen gå mot snurrdörrana in till centralen; jag gick efter. ”Jag måste ju säga till några vakter” tänkte jag. Mannen såg att jag följde efter, så han fortsatt följa snurran för att komma ut igen. ”Sorry, sorry” upprepar han. Jag haffade de två tågkonduktörerna som samtidigt var på väg ut med snurran. ”Kan ni kontakta vakterna, den där mannen försökte precis råna en kvinna”. De ringde vakter, men mannen hann märka detta och så snart han kom ut ur snurran sprang han där ifrån.
Efter detta blev fler och fler engagerade. Jag kände att jag gjort mitt och rörde mig försiktigt bort från allt. Vakterna kom. Två män sprang runt och letade efter mannen med ryggsäck. Jag gick och satte mig ner bredvid Ulrika igen.
En kort stund senare kom en av kvinnorna med resväskorna fram till mig. ”Var det du som stoppade honom?” ”Ja, det var jag”. ”Jag måste få tacka dig!” sade kvinnan. ”Det är ok. Jag såg att han drog plånboken ur väskan och utan att tänka sprang jag bort,” svarade jag. Kvinnan stod kvar och pratade en stund, och hon insisterade på att hon skulle få tacka mig på något vis. Så hon fick min adress. Nu återstår det bara att se på vilket sätt hon kommer tacka mig.
Jag gjorde dock inte detta för att få något. Jag gjorde det för att det där och då helt enkelt var det enda rätta att göra. Men det kändes ändå ganska häftigt att få rädda någons dag på det där viset. Dessa två kvinnor hade precis anlänt med flyget från Stockholm. Tänk om de hade fått börja sin resa med en försvunnen plånbok?
Så, det var historien om hur jag fick mitt civilkurage testat. Jag fick även bekräftat att min vana att iaktta hur andra människor runt omkring beter sig faktiskt kan löna sig.
Jag skriver inte detta för att jag vill ha en massa ryggdunkar och hejarop, så att ni vet. Jag känner bara att det faktiskt var en händelse värd att berätta om. Ganska skönt att få ur mig det också. Det har varit en märklig dag.
Jag kom i dag på att jag skulle göra en lista på egenskaper jag har som jag själv anser utgör ett problem för mig. Egenskaper som faktiskt hindrar mig i vardagen. Här följer de tre första som jag funderat över:
1. Jag har ett extremt kontrollbehov som sträcker sig från att toalettrullen ska vara upphängd på ett visst vis, till att ge andra tips på hur man skär en lök på ett effektivt sätt. Det är svårt för mig att sitta tyst när jag ser att någon gör något på ett sätt som i mitt tycke är ”fel”, eller kanske snarare oeffektivt/krångligt. Jag har väldigt svårt för att bara låta personen som gör ”fel” få sköta det på sitt eget sätt. Jag måste lägga mig i.
Exempel: jag kan inte låta någon hjälpa mig i köket när det lagas mat utan att instruera dem om hur jag vill ha det (läs: hur gurkan ska tärnas, hur tomaten ska skivas, hur köttfärsen ska stekas…). Helst av allt så gör jag allting själv istället för att ta hjälp.
2. Jag har dålig koncentrationsförmåga, dåligt tålamod och jag har svårt att släppa något som jag tagit mig an. Jag har svårt att slappna av med en uppgift när jag får en idé eller tanke om något annat. Jag finner det svårt att slappna av när jag väl börjat tänka på något annat som måste fixas. Plus att jag inte kan släppa något som jag påbörjat, trots att något annat (oftast viktigare) kan dyka upp. Allt måste även ske på en gång, eller ge snabba resultat, annars orkar jag inte fortsätta med det, jag tappar lusten, orken, koncentrationen.
Exempel: när jag i helgen skulle skriva upp en lista på regler som skulle följas under min Melodifestivalenfest (fråga inte), så suddade jag ut det som redan stod på tavlan för att sedan upptäcka att jag inte visste var pennan till att skriva nytt med fanns. Jag kunde inte släppa det. Jag var tvungen att hitta pennan. Annars hade jag haft svårt att slappna av resten av kvällen. Trots att listan som skulle skrivas varken gjorde till eller från när det kom till hur bra/dålig festen skulle bli.
Ett annat exempel kan vara att jag ofta har en förmåga att börja läsa en artikel i en tidningen, men sällan läser klart den för att den är för lång. Trots att den inte alls är lång. Blir uttråkad snabbt.
3. Jag har lätt för att ge upp saker, jag lämnar de gärna halvfärdiga, påbörjade men inte avslutade. När något blir jobbigt, när det tar emot, så släpper jag det istället för att kämpa vidare och slutföra det jag tagit mig an. Jag ger verkligen upp alldeles för lätt.
Exempel: när jag börjar gymma/träna så är det kul i ungefär en månad eller så. Sen hittar jag en bra ursäkt till att inte gå dit. Anledningen är väl att ”det ger ju inte resultat ändå, så varför orka bry mig?” Här spelar väl även problem nummer 2 in: jag har dåligt tålamod.
Eller som när jag flyttade upp till Stockholm. Där kämpade jag på i 6 månader för att sedan flytta tillbaka till Skåne igen. Trots att jag vet att jag faktiskt inte gav mitt liv där en riktig chans. Jag gav upp för tidigt.
Så, jag avslutar där för denna gången. Det blir för mycket text på en gång annars. Plus att jag inte känner för att avslöja alla mina ”dåliga” egenskaper på en gång. Måste fundera över vilka som är okej att ”outa” och vilka jag bör hålla för mig själv. Önskar faktiskt ha kvar några folk i min närhet.
Jag letade igår igenom en låda med lite av mina gamla saker som fortfarande står hos föräldrarna och fann en skrivbok från tiden då jag var mellan 10 och 12 år. Jag skrev mycket redan då tydligen. Jag skrev mycket om kärlek och såhär skrev jag om att vara kär (gillar mest slutet):
Man har rätt att vara kär.
Det är lätt att vara kär.
Underbart att vara kär.
Det är klart att man är kär.
Om någon gör sig grön och frågar vad det tjänar till
Kan du hälsa dom och säga att
Jag är så kär jag vill
Jag är så ruskigt lycklig för att jag är kär.
Det är snyggt att vara kär.
Det känna tryggt att vara kär.
Det är härligt att va” kär.
Men besvärligt att vara kär.
Och ifall man skulle tröttna på att vara kär jämt
Kan man alltid börja säga att man varit kär på skämt och inte bara kär för att man är kär!
När jag var 17 år blev jag kär i en kille. I denna berättelsen heter han Calle Persson. Vi träffades i skolan; vi gick samma linje, men han i året över mig. Första gången vi kysste varandra var i februari 2001. Sedan fortsatte vi umgås, men inte förrän tre månader senare kysste vi varandra för andra gången. Vi var båda för blyga och oerfarna för att ta initiativet innan dess. Vi pratade i telefon i flera timmar nästan varje kväll, och på den tiden var det inte billigt att ringa till mobiler från en fast telefon. Min mor var inte glad på mig.
Efter den där andra kyssen var vi tillsammans på riktigt. Vi var kära i varandra.
Men snart där efter började det gå fel. Vi var båda unga. Vi var båda dumma, men vi var också båda kära i varandra.
Det var en av de sista helgerna i maj och båda han och jag var på fest. Han på sin fest och jag på min. Jag kysste en annan kille. Han kysste en annan tjej. Men vi var kära i varandra så vi sade båda förlåt. Vi pratade. Vi kom överens om att det var dumma misstag. Det skulle aldrig hända igen. Redan då skulle jag förstått att han inte var en sådan som talade sanningen. Även om jag själv hade felat, så hade han felat så mycket mer.
Sedan åkte vi till Hultsfredsfestivalen ihop och där sade han för första gången de där fina orden ”jag älskar dig”. Jag blev rädd, men samtidigt kändes det fint. Han älskade mig. Jag minns inte om jag vågade säga orden tillbaka, men jag minns att vi båda var väldigt glada.
Sedan börjades det, perioden som jag fortfarande önskar att jag var stark nog att ta mig ur innan det satt sådana ärr som det gjort. Carl Persson var en mytoman, men det visste jag inte då. När han sade att han hade blivit befordrad på jobbet, hade han i själva verket inte varit där på tre veckor. När jag fick reda på det via hans mamma, svarade han att han mådde dåligt. Jag tyckte synd om honom och han lovade att gå och prata med någon.
Hela tiden dök det upp småsaker som bevis på att han inte var ärlig. Men jag såg dem inte, inte där och då. Vi var ju kära. Jag var kär.
Han var svartsjuk, väldigt svartsjuk. Och jag har många killkompisar. Den ekvationen gick inte ihop. Så det bråkade vi mycket om och till slut fick jag nog. Jag orkade inte längre. Två månader efter att han sade att han älskade mig gjorde jag slut.Men det tog inte slut på riktigt.
Han ringde mig en dag när jag var i skolan och berättade att han satt i sig ett helt rör med Treo-tabletter. Jag var en bussresa på 45 minuter ifrån honom, det visste han. Jag gick från skolan och satte mig på första bussen jag kunde. Han levde såklart när jag kom fram, men han hade skrivit ett brev. Ett brev där han sade hejdå till sin familj, vänner och till mig. Där satt jag, med en ex-pojkvän halvt livlös på sängen som påstod sig ha svalt en massa värktabletter och med ett självmordsbrev i handen. Jag visste inte vad jag skulle göra, annat än att ringa hans mamma. När hon kom blev han pigg, nekade henne att komma in och blev sedan arg på mig för att jag ringt henne. Jag minns inte mycket från vad som hände sen, men jag minns att jag hotade att ta mitt liv. Jag höll en kökskniv mot handleden. ”HUR TROR DU DET KÄNNS FÖR MIG????”.
Vi blev ihop igen. Gjorde slut igen. Blev ihop igen. Jag var ung, dum och kär. När vi ”firade” nio månader ihop hade jag hittat mod nog till att göra slut på riktigt. Det fick vara nog. Då satt han igång en låt på sin stereo. Jag lyssnade på texten och sade ”men det var ju den du skrev till mig?”. ”Ja” svarade han, ”jag har hittat en kille som spelat in den till mig. Det skulle bli min 1års-present till dig.” Aldrig förr hade jag fått något så fint av någon. Men jag hade bestämt mig, det fick vara nog.
Några år senare kom jag att tänka på den där låten och jag försökte minnas vem det var som spelat in den till CP. ”LOKE! Loke var det!” Så jag Googlade hans namn och hittade en hemsida och en e-mailadress till denne Loke. ”Hej Loke! Jag har en fråga, en något udda sådan, men har du skrivit låten Efter En Flaska Med Rom på egen hand? Mvh Emma” och till svar fick jag ”Hej Emma” Ja det är min egen låt. Jag framför bara mina egna låtar. Denna skrev jag under en flygresa. Mvh Loke” (något sådant gick mailkonversationen).
Ni kanske tycker att jag är dum som inte förstod detta från början. Men när man är 16 år och kär i en kille som är kär i en tillbaka, som är snygg och mystisk och faktiskt skriver egen poesi, så misstror man inte denne när han säger att han skrivit en låt till en. Det gör man bara inte.
Jag är äldre nu, men det gör fortfarande ont i mig att en annan människa fick göra så mot mig. Det gör fortfarande ont att veta att han fick bedra mig på det viset. Till råga på allt så är låten som ”han skrev” till mig otroligt fin. Det är synd att den inte var till mig på riktigt.
Detta är första gången jag skriver ner denna ”kärlekshistoria”. Detta är sista gången jag tänker på honom. Det får vara slut nu.
Där dagen och natten möts och där havet går till ro, Där älvorna, trollen och dimmorna vaknar till liv. Och där fullmånen besvärjer oss till het och evig tro Och ärlighet som enda alternativ.
Där jag äntligen förstår vad det är jag vill. Där då och sen är ingenting. Allt är nu! Och där orden inte längre räcker till Där finns du.
Där avstånd mäts I dagar och I nätter och aldrig I mil, Där blodet aldrig svalnar, där min hand aldrig blir sträv. Där jag ser en gyllne vagn där andra ser en rostig bil Och drömmar vakas av en rödvit räv.
Där jag äntligen förstår vad det är jag vill. Där då och sen är ingenting. Allt är nu! Och där orden inte längre räcker till Där finns du.
Där en kyss är hela livet och en natt är en evighet. Där I mitten, där I mitten av vad jag är. Och det som händer dig och mig bestämmer dröm och verklighet Och jag inser att jag aldrig förr har varit kär.
Där jag äntligen förstår vad det är jag vill. Där då och sen är ingenting. Allt är nu! Och där orden inte längre räcker till
Tänker du på mig ibland,
såsom jag tänker på dig?
Sträcker du dig efter min hand,
utan att kunna nå mig?
Längtar du efter mina kyssar,
såsom jag längtar efter dina?
Sitter du där ensam och lyssnar
efter ord som är mina?
Brukar du över huvud taget sakna
de stunder vi legat nakna
tillsammans under månens sken
fram till dess att timmen blev sen?
Saknar du mig,
såsom jag saknar dig?
Jag tycker ju om att skriva. Så varför har jag då så satans svårt att få till de här uppsatserna jag måste förbereda inför tentan som ska skrivas nästa torsdag?
Två uppsatser ska skrivas, under loppet av 4 timmar. Uppsatserna ska vara på ett visst ämne och med en viss bok i fokus. Uppsatserna ska innehålla citat från böckerna. Citat som det är meningen att vi ska memorera. Vi har 6 stycken ämnen. Varav lärarna kommer välja ut 4 till tentan och som vi sedan ska välja av och och skriva 2 uppsatser; vardera på 4-5 sidor.
Det är svårt ska jag tala om för er. För man måste vara nytänkande, intressant och smart i det man skriver. Och vi skriver alltså om klassiker som miljoner andra människor redan gjort före mig.
Äh, det ska väl gå bra. Men just nu är jag bara så satans frustrerad.
För några år sedan när killen jag då var tillsammans med bestämde sig för att dumpa mig, sade han till mig: ”jag kan inte vara mig själv tillsammans med dig.” Ord som gjorde jäkligt ont. Jag kom att tänka på det nu i samband med att jag reflekterade över min flytt från Helsingborg till Malmö. De där orden som han sade till mig skulle jag faktiskt kunnat ha använt när jag gjorde slut med Helsingborg. Jag var mig själv där på sätt och vis, men inte mitt bästa jag.
Jag älskar Helsingborg som stad och alla mina vänner där, tro inget annat, men jag har under de senaste åren där skapat en alternativ Emma. En Emma, som de flesta runt mig kanske uppskattade, men likväl en Emma som var arg, ledsen, bitter, elak… Här i Malmö så kan jag vara den andra Emma. Den glada, roliga, snälla, positiva…
Nu när jag sitter här och skriver detta så kan jag inte riktigt formulera mig som jag skulle vilja. Men för att sammanfatta: Malmö jag är glad att det blev du och jag till slut. Helsingborg, vi hade några bra stunder, men jag har det bättre där jag är nu.
Alltså, namnet på denna bloggen har jag fått från ett citat av Mark Twain som går såhär:
Dance like nobody’s watching
Love like you’ve never been hurt
Sing like nobody’s listening
Live like it’s heaven on earth.
Men som ni kan se har jag lite fel ordning på orden: DanceSingLoveLive. Jag har bytt plats på sing och love. Jag upptäckte detta idag och skäms lite över misstaget jag gjort. Så jag försökte rätta till det, men tyvärr var dancelovesinglive upptaget. Så det får vara såhär. Det får vara fel. Hoppas att ni inte tycker mindre bra om mig för det.
